Friday, November 2, 2012

7. Reflektioner och slutsatser


Debatten om Gimbutas, och ”gudinneteorin” har snabbt blivit mycket polariserad. Med få undantag har deltagarna delats upp i två läger: Å ena sidan finns Gimbutas anhängare, som oftast accepterar hela, eller nästan hela, det system Gimbutas byggt upp; Detta läger tenderar till stor del bestå av personer som själva är gudinnetroende, ungefär på samma sätt som en stor del av anhängarna till William Foxwell Albrights teorier om Mellanösterns arkeologi utgjordes av troende kristna eller anhängarna till Wilhelm Schmidts kulturkretslära mer specifikt till stor del utgjordes av katoliker. 

Å andra sidan finns ett läger, som ofta framställer sig som nyktert vetenskapligt, och ibland rentav  avfärdar Gimbutas teori som ”fringe archaeology”. Detta läger förenas mest av vad de är emot – inläggen från deras sida har oftast det gemensamma att de antingen förnekar eller ignorerar att det finns en väsentlig skillnad i könsfördelningen i det antropomorfa materialet mellan å ena sidan de paleolitiska och neolitiska kulturerna och de kulturer som kommit efter.  De får ofta in poänger på detaljerna i Gimbutas system men deras stora svaghet är att de praktiskt taget aldrig försöker ta upp den fråga som Gimbutas implicit  ställer: vad beror det på att vi före slutet av neolitikum hade denna kvinnodominerade antropomorfa konst  i tusentals år – och att detta sedan förändrades och de antropomorfa avbildningarna till den stora majoriteten blev manliga? På samma sätt som det ena lägret i debatten ofta okritiskt baserar sig på Gimbutas i sin helhet (inklusive antagandet att tjurhorn i den neolitiska konsten representerar livmoder och äggledare)  baserar sig praktiskt taget alla på den andra sidan ytterst på Peter J Uckos teori, och godtar okritiskt såväl dennes formalistiska  metoder för könsbestämning som hans till stor del etnocentriska kriterier  på vad som skulle kunna vara religiösa representationer. .

Bortom denna polariserade debatt befinner sig Ian Hodder. Det är ingen tillfällighet att jag ägnar honom en så stor uppmärksamhet i avhandlingen. Domestication of Europé  skiljer sig från Gimbutas kritiker genom att den trots allt tar sig utgångspunkt i de frågor som Gimbutas arbeten ställer. Hodder tar, åtminstone i detta arbete, den kvinnliga dominansen i den neolitiska symboliken på allvar. Samtidigt kan han ställa sig vid sidan av debatten genom att egentligen inte dra några slutsatser om den materiella verkligheten. Han inskränker sin analys till symboliska strukturer, och han gör vare sig anspråk på att säga någonting om vare sig religion, samhälle eller den medvetna ideologin under neolitikum. 

Men detta är samtidigt den stora styrkan i Hodders system. Det utgår från en form av minimum – oavsett frågan om samhället var matrifokalt eller inte, eller om religionen centrerades kring en kult av gudinnor eller inte,  fanns det en kvinnlig dominans  i det neolitiska symbolsystemet. Hur begränsade än Hodders anspråk är har han ändå pekat på kärnfrågan  – varje teori om den tidiga neolitiska ideologin måste utgå från den kvinnodominerade symboliken eller bli  meningslös. 

Frågan är om det  egentligen går att komma längre än detta minimum. Jag tror ändå det. Det är svårt att tänka sig att en så konsekvent uppbyggt kvinnodominerat symbolsystem skulle vara helt oberoende av samhällsstruktur och religion. Exakt hur detta samband såg ut kommer vi aldrig att få reda på. Det finns inga etnografiska exempel  som kan ge oss mer än  ytliga paralleller till en värld som av allt att döma hade en helt annan karaktär än några nutida kulturer har. Alla mer konkreta teorier är föga mer än gissningar. Men här är möjligen  Gimbutas gissningar, trots den massiva kritiken från större delen av det arkeologiska etablissemanget, mer kvalificerade än de flesta andra. 

Det som ändå tycks visas av det arkeologiska materiellt är ett symbolsystem där kvinnor verkar ha spelat en annan, och mer framträdande roll, i samhället  än vad de sedan har gjort i de kulturer som efterträdde Gimbutas ”Gamla Europa”. Detta måste även ha gällt religionen.  Kultcentrum som de i Catal Hüyük eller på Malta visar att den kvinnliga representationen är densamma i uttalat kultiska sammanhang som i den materiella kulturen i övrigt. 

Gimbutas är förvisso spekulativ när hon i detalj uttalar sig om den neolitiska religionen. Att tolka förhistoriskt material sex tusen år senare är vanskligt, att i detalj uttala sig om specifik symbolik är än mer vanskligt. När hon dessutom verkar utgå från att praktiskt taget alla ickefunktionella artefakter, liksom för övrigt en stor del av de funktionella, hade en religiös funktion, ger hon oss en bild av människor, som motsvarar begreppet ”Homo Religiosis” mer än något känt folk har gjort. Det ter sig naturligtvis osannolikt. 

Medan  Gimbutas svar ofta kan ifrågasättas har hon ställt väsentliga frågor som den etablerade arkeologin inte kunnat svara på. Den mest fruktbara inriktningen för en fortsatt forskning på den neolitiska religionen vore kanske att kombinera det bästa hos Gimbutas och Hodder – utan vare sig Gimbutas tvärsäkra dogmatism eller Hodders ovilja med att ta sig an några andra verkligheter än de abstrakta symbolsystemen. 

No comments:

Post a Comment