Friday, November 2, 2012

6. Att idealisera neolitikum

När Brian Hayden m. Fl. anklagar Gimbutas och hennes skola för att idealisera neolitikum utgår de ofta från att antagandena om egalitarism, fredlighet, och ett matrifokalt samhälle i sig är ett tecken på idealisering. Som jag försökt visa ovan är detta antagande tvivelaktigt. Det finns tillräckligt starka argument för dessa antaganden utifrån det arkeologiska materialet för att det skulle kunna ses som en seriös teori. 


Däremot är det sant att det finns tendenser till idealisering hos såväl Gimbutas som (i än högre grad) en del av hennes anhängare. 

Många av anhängarna till Gimbutas, även de akademiska, är själva gudinnetroende. Det diskvalificerar dem naturligtvis inte från att forska om neolitisk gudinnetro – hur många kristna har inte skrivit vetenskapliga arbeten om kristendomen och kyrkan? Men det är naturligtvis en faktor som kan vara bra att ta hänsyn till vide en bedömning av deras arbeten.

Men det gäller  även Gimbutas själv, åtminstone i hennes sista arbeten.   I Language of the Goddess avslutas det sista kapitlet med meningen: ”

”The Goddess gradually retreated into the depths of forests or onto mountain-tops, where she remains tom this day in beliefs and fairy stories. Human alienation from the vital roots of earthly life ensued, the results of which are clear in our contemporary society. But the cycles never stop turning, and now we find the Goddess reemerging from the forests and mountains, bringing us hope for the future, returning us to our most ancient human roots.” (Gimbutas 1989: 321).

a. Att bortförklara människooffer
Även om det finns arkeologiska argument för grundantaganden om gudinnetro, egalitarism, fredlighet, och matrifokalitet, och det inte går att avfärda dessa antaganden som enbart en avspegling av författarnas idealisering av perioden, finns det ett annat område där idealiseringen verkar påverka författarnas behandling av materialet. Det gäller frågan om det existerade människooffer i det neolitiska ”Gamla Europa”. I Gimbutas första arbete om ”Gamla Europa” (Gimbutas 1982:74) nämner hon i förbigående tecken på människooffer i dessa samhällen.:

”Human sacrifice accompanied by animal sacrifice was and offerings was performed in open-air sanctuaries. In a late Cucuteni site at Tsviklovtsi, Podolia in western Ukraine, the cremated bones of a youth aged about twenty were found, together with those of a bull, maten and sheep near an offering pit which contained eighteen vessels, grindstones, whorls, net sinkers, and an antler pick. Above another pit filled with charcoal and ashes stood a rectangular altar. There was one more pit plastered with clay, in which together with layers of ash, stood a large storage jar with remains of wheat grains. As the base of the pit, a stone polisher, an awl, and fragments of dishes and cups were discovered. This sacrificial area was adjacent to the excavated village (Moshva 1971 “

 Men i de två efterföljande arbetena (Gimbutas 1989; Gimbutas 1991) verkar hennes positiva inställning till dessa samhällen fått henne att avstå från att beröra ämnet. Först i hennes sista, postumt publicerade arbete (Gimbutas 1999) tar hon upp ämnet igen, även om det är tveksamt om det är hon själv eller Miriam Robbins Dexter, som redigerat och supplementerat volymen, som gjort det. 

Här blir behandlingen ganska så anmärkningsvärd. Närmast i förbigående noteras fakta, som står i strid med den starkt positiva känslomässiga behandlingen av dessa samhällen.

Så här låter beskrivningen av det brittiska Woodhenge:

”Woodhenge consists of a wooden structure surrounded by six concentric egg-shaped rings of postholes, all within a henge-type earthwork. At the centre of the monument, the archaeologists uncovered the crouched skeleton of a three-year old child.” (Gimbutas 1999: 106). 

Lite senare får vi en mer allmän kommentar:
”The British roundels appear related in function to each other and to those found in central Europe, as evidenced by their similar designs, their ceremonial artefacts and the sacrificial or ritual nature of their human remains. It is very possible that roundels were sacred places, dedicated to the goddess”. (Gimbutas 1999: 107). 

Gimbutas (1999 108)  fortsätter senare med fler exempel från s.k. causewayed enclosures, en annan typ av rituella strukturer, som inte är runda utan mer oregelbundna, som utgör ganska så starka belägg för människooffer: Men hon tillägger:

 ”The cause of these deaths of these individuals remains a mystery, so we do not know if these were human sacrifices or ceremonial burials of honoured individuals who died natural deaths” (Gimbutas 1999: 108). 
Den sista förklaringen förefaller ganska osannolik, med tanke på att flera  av de skallar som återfunnits tillhörde små barn.

Det är uppenbart att Gimbutas tilltagande idealisering av dessa samhällen påverkar hennes diskussion om människooffer. Hon är tillräckligt ärlig för att erkänna beläggen för dess existens, men i de två främsta arbetena om ”Gamla Europa” (Gimbutas 1989, 1991) undviker hon att ta upp ämnet och i den sista, postumt utgivna, boken är behandlingen av ämnet undvikande och ibland bortförklarande.        

Beläggen för människooffer från åtminstone vissa regioner under  den period av neolitikum som Gimbutas räknar till ”Gamla Europa” är  i själva verket ganska starka. Från Storbritannien återfinns ofta benrester i de stencirklar som byggdes under neolitikum och bronsåldern. Ofta kommer dessa från barn, vars rester ofta återfinns under själva stenarna.  Dessa stencirklar var inga begravningsplatser. Antalet ben är för litet för detta; dessutom återfinns många av stencirklarna i omedelbar närhet till begravningsplatser. I Loanhead vid Daviot, som antas ha byggts omkring 3000 f.kr. återfinns till exempel över 50 fragment från barnskallar. (Burl 1979: 55ff). Detta behöver inte nödvändigtvis bevisa existensen av rituella mord på barn. Det skulle kunna hävdas att redan döda barn deponerades i stencirklarna. I Woodhenge, däremot, är bevisläget klarare, eftersom det treåriga barn som hittas mitt i den rituella cirkeln hade ett krossat skelett. 

De mest klara exemplen på mänskooffer från Storbritannien ligger dock ganska sent. Woodhenge byggdes 2300 f. Kr, några hundra år efter at de första klockbägarna dyker upp på de britsiska öarna. I själva verket verkar de flesta människooffer på de britsiska öarna vara relaterade till klockbägare. Det gäller till exempel ett fall där de krossade resterna av en kvinnlig dvärg återfunnits i Avebury (Burl 2000: 330). Å andra sidan återfinns benrester under de s.k. Aubrey Holes vid Stonehenge, som konstruerades långt före det klockbägarkeramiken introducerades. (Burl 1979; 73). 

Människooffrens förhistoria är knappast tillräckligt utforskad. När det gäller Storbritannien är människooffer ofta förknippade med stencirklar; dessa fortsatte dock att byggas fram till ca 1.500 f. Kr. Ytters få författare har studerat människooffer med utgångspunkten att avgöra huruvida dessa ägde rum i de perioder som Gimbutas definierar som ”Gamla Europa” eller inte. Men trots detta torde det ändå vara klart att människooffer ser ut att ha praktiserats redan under dessa perioder,. trots att beläggen blir betydligt starkare under senare perioder.

b. Att bortse från mångfalden

Om det finns en klar tendens till idealisering av ”Gamla Europa” av Gimbutas och hennes skola finns det också en tendens till att beskriva kulturen och religionen över hela Europa som ett enhetligt symboliskt system. Närvaron av gemensamma symboler och frånvaron av tecken på patriarkal religion och patriarkal malt tar dessa författare till intäkt för e3n analys, där alla skillnader försvinner och det ideologiska systemet förutsätts vara i stort sett detsamma överallt. Men även om grundantagandena skulle vara riktiga, finns det ingen anledning att tro att ”gudinnetro” eller ”matrifokal kultur” skulle vara mer enhetliga fenomen än tron på manliga gudar eller patriarkatet. Det finns uppenbara skillnader mellan megalitkulturen och den sydösteuropeiska kulturen. Att anta att dessa skillnader endast avspeglar två olika sätt att uttrycka samma typ av gudinnetro är en ganska så tveksam utgångspunkt. 

Den största skillnaden mellan västeuropeisk megalitkultur och sydösteuropeisk figurinkultur förefaller mig att vara behandlingen av döden, eller hur döden representeras i det arkeologiska materialet. I Sydösteuropa var döden, åtminstone inledningsvis, inte central i det efterlämnade materialet. Bosättningar och figuriner dominerar, gravplatse4rna var oansenliga och förfaller inte varit centrum i någon kult. I megalitkulturen, däremot, är gravarna centrum för hela den materiella kulturen. Medan bosättningar ofta är oansenliga, där de alla återfinns, är många av gravarna arkitektoniska mästerverk. Om Gimbutasskolans antaganden stämmer, att megalitgravarna skulle vara representationer av jordmodern, innebär det ändå att begreppet ”gudinna” ser ut att ha haft andra betydelser och ett annat fokus än i Sydösteuropa. Om man bortser från det faraoniska Egypten är det svårt att finna en kultur där döden stått i centrum i lika hög grad som i det megalitiska Västeuropa. Det är sant att denna död vanligtvis inte associeras med våld, som i senare brons- och järnålderskulturer. Men den finns där som ett centrum, vilket den inte gör i Sydösteuropa.

Förutom detta finns det också stora skillnader i den symbolik som återfinns i konsten. Här har Gimbutas och hennes skola i stort sett helt koncentrerat sig på likheterna, och skillnaderna brukar ofta slätas över eller ignoreras. Att exempelvis krokar, kors, ok, ”bucklers”, eller solsymboler tillhör de vanligaste symbolerna i det megalitiska Västeuropa, medan de sällan, och o vissa fall aldrig, förekommer i det neolitiska Sydösteuropa blir för Gimbutas närmast frågan om olika konstnärliga uttryckssätt. Gudinnetron och världsbilden är identisk – sedan har olika konstnärliga traditioner betonat aspekter av denna på ett lite annorlunda sätt. För Gimbutas är det centrala att finna de gemensamma symbolerna för at6t visa att religionen i grunden var densamma i hela Europa. Men även om hon skulle ha rätt – att gudinnetro dominerade religionen i hela Europa under hela paleolitikum och neolitikum,  ett inte helt osannolikt antagande, skulle det  naturligtvis kunna finnas mycket stora variationer. Skillnaden mellan en pingstförsamling i Småland och en grekisk- ortodox församling i Thessaloniki är förvisso inte obetydlig. På samma sätt är det rimligt att anta att ett samhälle Västeuropa, som kanaliserade en mycket stor del av sitt ekonomiska överskott åt att bygga gravmonument, som utgjorde det arkitektoniska (och troligen rituella)  centrat för hela bygden inte hade exakt samma världsbild som befolkningen i en neolitisk by på Balkanhalvön, där begravningsplatserna var anspråkslösa och låg i omedelbar anknytning till hemmet.

No comments:

Post a Comment